Nobelmsueet i Stockholm har under ett antal helger familjevisningar om samlande. Man får ta del av bl.a. Thomas Tranströmers insektssamling, men samlandet som fenomen kommer också att sättas under lupp.
För mer information besök Nobelmussets hemsida!
Under Museum, Samlande, Utställning
Imperiets skattkista, världens minne, kulturens bevarare… Ja, kärt barn har många namn. Alla nämnda epitet skulle kunna sammanfatta vad British Museum står för. I år fyller museet 250 år, något som kommer att uppmärksammas världen över. British Museum är ett av världens äldsta – och största – publika museum. Idag är museet känt världen över som ett kulturhistoriskt museum, men från början var museet universellt i sin mfattning, inkluderande både natur och kultur. Likt nästan alla museer är det också ett resultat av samlares passioner…
British Museums samlingar har hela sin existens att tacka en idog samlare för. Sir Hans Sloane (1660-1753) var mannen som under hela sitt liv var en passionerad samlare av stora mått. Sloane var något av en universalsamlare. Hans samlingar bestod av drygt 40.000 böcker samt över 30.000 andra föremål, inklusive, växter, zoologiska preparat, insekter, mineraler, mynt, konst och kuriosa.
Sloane testamenterade hela sin samling till brittiska staten i utbyte mot att hans samlingar skulle komma folket till del. Samma år grundas så British Museum, men kunde först 1759 öppnas för allmänheten. Museet har allt sedan dess växt för varje år.
Från början var British Library (Storbritanniens nationalbibliotek) en del av museet, men flyttade under slutet av 1990-talet till egna lokaler. De 150 miljoner(!) böckerna gör att museets kulturhistoriska föremål ges ett större utrymme. Också de naturhistoriska samlingarna får egna lokaler – och eget museum – British Museum of Natural History. Denna separering av natur och kultur skedde redan 1887, och färdriktningen mot ett kulturhistoriskt fokus var därmed inledd.
Museet är väl värt ett besök! Glöm då inte att kika lite extra på Enlightenment Gallery (ung. ”Upplysningstidens galleri”), som skildrar museets – och samlarnas! – historia.
Under Museum
Computer History Museum är en sida med massor av information om allt som rör datorns historia. Museet har bland mycket annat världens största samlingar av datorrelaterade föremål. Prylar, böcker, tidningar, foton, filmer, ja allt som rör datorns tekniska historia finns på denna webbplats.
För alla som samlar på teknikhistoria – i synnerhet datorrelaterat – är denna sida en guldgruva att ösa ur.
Väl värt ett besök med andra ord! Och har ni vägarna förbi Mount View, Kalifornien, så bör ni givetvis besöka det fysiska museet!
Under Museum
Att samlare ofta grundar museer är ingen hemlighet. Faktum är att själva grundtanken med ett museum är just att ställa ut samlingar med ettslags folkbildningssyfte. Fler av världens stora museer har hängivna samlare att tacka för för sin tillblivelse. Men hur väl märks samlarna på museernas hemsidor? Finns det information om museets uppkomst med referenser till samlarna?
För att bara välja några:
Hemsidan innehåller inga direktlänkar kopplade till samlarna, däremot finns det ett stycke om museets historia. Där finns också grundaren, Sir Hans Sloane, väl beskriven. Sloane var en av 1700-talets storsamlare. Han samlade på nauralier, böcker, mynt, etnografiska föremål, ja, allt var av intresse för denne förmögne samlare och vetenskapsman.
British Museum har också en mycket genomarbetad text om samlingarnas historia; där ges också samlarna ett stort utrymme. Varje avdelning på museet har specifik historisk bakgrund, som också de kommenterar samlingarnas bakgrund.
Sveriges största kulturhistoriska museum har en historia som de flesta samlare till. Artur Hazelius var en av 1800-talets stora kultursamlare, tillika kulturbevarare. På museets hemsida finns Hazelius livsverk beskrivet liksom tillkomsten av skapelsen som kom att bli Nordiska museet och Skansen. Vad som förvånar mig är att Hazelius inte omnämns som samlare en enda gång. Det berättas stort om hans kulturhistoriska gärning, men lite om honom som just samlare.
Museet har en hemsida som är minst sagt förvirrande. Med tre ingångar är det svårt att veta vart man vänder sig för att få samlad information. Icke desto mindre hittade jag information om museets historia, där också samlarna få visst utrymme. Alströmer, Paykull m.fl. passerar revy. Kopplingarna till Vetenskapsakademien gås också igenom.
Museet har inga tydliga beskrivningar av samlarna och samlandet, och dess kopplingar till föremålen, annat än den information som står att finna under museets historia.
Natural History Museum, London
Museet har förträfflig information, inte bara om museets historia, utan också om samlingarna, samlarna och annat som berör samlandet. Här finns information om museets grundande, tydligt kopplat till samlarna. Här finns också etiska förhållningsregler beträffande insamlande och ett stort stycke om hur samlingarna organiseras och sköts. Allt snyggt och prydligt med inbakade filmsnuttar och länkar för den som vill veta mer.
Sammanfattning
De fyra museer jag slumpmässigt valde ut visade sig alla ha information om samlarna. Däremot skiljer sig mängden information åt betydligt. Enligt min mening är Natural History Museum, London det museum som klart bäst beskriver sig själv som en samlande institution. Vårt eget naturhistoriska museum har mycket i övrigt att önska.
Korsberga, en liten by strax söder om Vetlanda i Småland, har sedan flera år haft ett kulturcentrum. Korsberga kulturcentrum har byggts upp, drivits och ägts av en driftig kvinna vid namn Irene Wahlin. Hon har inte bara Sveriges största samling sjuksköterskeuniformer – hon har också samlat på bl.a. väggbonader, frimärken, proteser och mycket, mycket annat. I en intervju med TV4 berättar Irene att huset ett tag var så fullt av saker att hon själv tvingades bo i en husvagn på tomten… Snacka om passion!
Irene Wahlin har med andra ord gjort det många andra bara drömmer om: byggt upp ett museum med sina egna samlingar som grundplåt. Men nu är det slut. Efter över hundra utställningar lägger hon ned verksamheten i Korsberga för gott.
Jag – och många med mig – kommer att sakna en sådan kulturräddare – och samlare. Sverige behöver fler som henne.
I takt med att samlandet (och kapitalet!) ökar växer också intresset bland mer välbesuttna samlare att öppna egna museer. Än så länge verkar det mest röra sig om konstsamlingar, som ställs ut på gallerier världen runt.
De privata museerna blir alltså fler, men naturhistoriska- och tekniska museer i privat regi är än så länge en sällsynthet. Men vem vet, de kommer kanske också, även om dessa föremål (lyckligtvis) omgärdas av andra regelsystem. Ett fåtal privata initiativ beträffande historiska/arkeologiska museer har dock märkts: se bl.a. mitt inlägg om museet i Gaza!
En tanke: Kanske är det så att konst fortfarande är så intimt förknippat med rikedom att detta blivit ett signum för de nyrika, ett sätt att visa status? Ungefär samma statussymboler som naturaliesamlingar var för intelligentian för ett par århundraden sedan? Jag har inga svar, men noterar än så länge att konsten fortfarande betraktas som ”fin”, medan skalbagssamlingar på sin höjd ses som kufiska försök att få lite friskluft…
Hur som haver. Det som är gemensamt för alla samlare, oavsett inkomster, etnicitet och religion är driften och passionen att samla. En syelsättning som miljardären, konstsamlaren och museigrundaren Gerard De Geer beskriver som ett ”sjukdomstillstånd”. Samlandet är för honom en sjukdom. Men, tillägger han, han har ”sjukdomsinsikt”.
Till sist en uppmaning. Alla ni som bär på en dröm om att få öppna ett eget museum: gör slag i saken! Sverige och världen behöver många flera ambassadörer för fiskerullar, serietidningar, frimärken, mineraler och mopeder! Samlare är kulturbevarare, och ett museum är ett sätt att få fler medmänniskor att upptäcka dessa skatter.
Den private samlaren Jawdat Khoudary har genom sitt yrke som byggmästare kommit över en betydande mängd arkeologiska föremål under de byggnationer han genomfört i palestinska områden. Nu har han planer på att – tillsammans med FN och det palestinska nationalrådet – bygga ett palestinskt nationalmuseum i Gaza.
Att tänka på kultur i ett område som så intimt förknippas med krig och våld känns som en långsträckt tanke. Men faktum är att Khoudary i egenskap av amatörarkeolog fört upp Gazas historia för en bredare allmänhet. Gaza har sedan urminnes tider varit en viktig handelsplats, centrum för lärdom och ett område med djupa kulturella rötter. Detta vill nu Khoudary visa för Gazaborna – och för resten av världen.
Trevligt med lite ljus i en så drabbad del av vår värld.
Min jakt på berömda samlare fortsätter. Nu senast stötte jag på den berömde diktaren Johann Wolfgang von Goethe (1749-1832). Att Goethe är känd för sin litterära produktion är inte obekant. Verk som Den unge Werthers lidanden är en titel många känner till; den ingår rent av i den ”litterära kanon” man läser i skolan. Men att Goethe också var en samlare av rang är för många mindre bekant.
Goethe var något av en universalsamlare. Han samlade på konst (särskilt grafiktryck) men också naturalier och vetenskapliga instrument. Samlingarna var inom både konst och natur omfattande. Den största samling Gothe lyckades hopbringa var – inte helt oväntat – hans bibliotek, som vid hans död bestod av över 8000 band.
Tyvärr har jag själv inte haft förmånen att besöka Goethemuseet i Weimar, Tyskland, men hoppas få möjligheten inom kort. Under tiden nöjer jag mig med informationen på museets hemsida!
Läs mer om Goethe som samlare här! (Länken är på tyska!)
Att kungligheter ofta fått epitetet samlare är kanske inte så lustigt. Med ekonomiska resurser utöver det vanliga, och tid att spendera dem på, har många kungligheter blivit samlare. Främst konst har lockat, men också porslin och arkeologiska föremål hör till favoriterna.
Det brittiska kungahust har en hel sajt tillägnad just de kungliga samlingarna.Samlingarna är i flertalet fall offenliga, dvs vem som helst kan besöka de museer som förvarar de kungliga samlarföremålen.
En svensk sajt om de kungliga samlingarna finns också, om än i mindre detaljrikt omfång.
Gustav VI Adolf var en svensk kung som hade en omvittnat och erkänt intresse för kinesiskt porslin och arkeologi. En följd av kungens intressen var samlande av föremål. En stor del av dessa kan idag beskådas på Medelhavsmuseet i Stockholm; ett museum kungen själv i hög grad bidrog till att förverkliga.
Jag ber att få återkomma med mer om Gustav VI Adolf som samlare i ett senare inlägg.
Ashmolean museum i Oxford, England är troligen världens äldsta offentliga museum. Det är definitivt världens första universitetsmusem, grundat redan den 6 juni 1683. Museet byggdes dock under en längre period; datumet för invigningen av museet blir därför egentligen flytande.
Ashmoleans samlingar går långt tillbaka i tiden. Ursprungligen bygger de på John Tradescants (far och son) naturhistoriska samlingar. Tradescant, som var en trädgårdsmästare, blev med tiden en av världens stora samlare. The Ark (”arken”) var ett försök att samla in alla arter som förekom i naturen!
Elias Ashmole (1617-1692), antikvarie och politiker, träffade John Tradecant och ljuv musik uppstod. Tja, åtminstone fattade de båda herrarna tycke för varandra och blev goda vänner, ivrigt samtalandes om gemensam passion: samlandet. Ashmole hade ett enormt kuriosakabinet, som tillsammans med Tradescants samlingar kom att utgöra grundvalen för Ashmolean musuem.
Idag består museets samlingar främst av konst och kulturhistoriska föremål. De naturhistoriska föremålen har spritts, dels till privata samlare, dels till andra museer inom universitetet.
Kika själv på museet genom denna virtuella rundtur!
De av er som såg Antikrundan från Östersund kunde inte undgå att se inslaget om samlaren Mus-Olle. Mus-Olle (1874-1955) eller Per-Olof Nilsson, som han egentligen hette, levde hela sitt liv i det lilla samhället Ytterån i Jämtland. Mus-Olle fick troligen sitt smeknamn eftersom hans samlande med tiden ledde till att han öppnade ett museum. En annan förklaring till smeknamnet är att han var känd som en duktig konservator av möss.
Mus-Olle föddes under fattiga förhållanden i ett torparhem. Han hade egentligen aldrig ett fast jobb under sitt liv, men försörjde sig på tillfälliga dagsverken. Lönen bytte han ofta mot föremål av skilda slag. Pengarna gick alltså till samlingarna, själv levde han enkelt. Han lämnade aldrig Jämtland, och tog sig fram med cykel runt Ytterån med omnejd. Ytterån var vid denna tid en kurort, som besöktes av folk från hela världen. Eftersom resenärerna var otaliga fick Mus-Olle chans att samla förpackningar och annat från världens alla hörn.
Så vad samlade han på? Förpackningar nämnde jag; i museet finns över 23.000 förpackningar att beskåda! Men han samlade också på uppstoppade djur, insekter, växter, mineraler, ja allt från naturens rike. Vidare samlade han på tändsticksaskar (ett populär samlarområde på den tiden), mynt, frimärken, allmogeföremål m.m. m.m. Mus-Olle var en universalsamlare av stora mått!
Mus-Olle testamenterade de drygt 150.000 föremålen(!) till Ytteråns hembygdsförening, som än idag bedriver museiverksamhet där. Ett besök i Mus-Olles museum rekommenderas varmt!
Wilhelmina von Hallwyl är ett namn som ganska få känner till. Möjligen har någon hört talas om Hallwylska museet i Stockholm, men frånsett det är namnet i de breda folklagren relativt okänt. Wilhelmina är en av de stora samlarna i svensk historia; också internationellt får hon betraktas som en av de stora kulturpersonligheterna med passionen förankrad i samlandet.
Så vem var denna märkliga kvinna? Wilhelmina von Hallwyl (1844-1930) var en av vårt lands stora samlare av konst och konsthantverk runt sekelskiftet 1900. Hon gifte sig med Walter von Hallwyl, en förmögen schweizare med långa anor i Europas adelssläkter. Wilhelmina föddes också med silversked i mun. Hennes far, Wilhelm Kempe, var en av den tidens stora entreprenörer, med ett stort kapital att förvalta.
Att sköta affärerna låg dock inte för Wilhelmina, hon föredrog att samla konst- och naturföremål av skilda slag. Denna passion för samlandet skall ha börjat tidigt hos Wilhelmina:
”En liten snäcka, en Melongena paradisiaca, menar hon själv var upptakten till hennes första samling och livslånga intresse. […] Den första snäckan följdes snart av flera och till snäckorna lades andra mollusker, koralldjur med mera. Under åren på Erikslund fanns dock inga förutsättningar att tända en samlarsjäls begär. Det var först efter faderns bortgång och sedan familjen flyttat från lantegendomen till Stockholm som intresset tog verklig fart. Passionerat blev det sedan den nya bostaden vid Hamngatan stod färdig. Här fanns utrymme och här var från början planerat för hennes samlingar.” (Ur För en långt avlägsen framtid av Eva Helena Cassel-Pihl, 2006)
Just vid Hamngatan i Stockholm ligger också det palatsliknande hem som 1920 donerades till svenska staten i syfte att bli ett museum. Wilhelmina anställde kompetent personal att hjälpa henne med det som kom att bli hennes livprojekt: katalogiseringen av de omfattande samlingarna. Totalt kom katalogen att bestå av 78 tjocka foliantvolymer(!) med detaljerade beskrivningar av de drygt 50.000 föremål samlingarna bestod av. Allt från porslin och konst till vapen och rustningar finns representerat i denna kulturhistoriska guldgruva.
Wilhelmina saknade inte resurser att köpa in föremål. Hon gjorde samlandet till sin profession. Hennes kontakter med de stora auktionshusen i Europa var täta, och hon köpte in konstföremål för otroliga summor. Hemmet på Hamngatan var också det första i Sverige att förses med glödlampor och rinnande varmvatten. Devisen ”endast det bästa är gott nog” gällde i lika hög grad hemmet som inköp av samlarföremål.
Wilhelmina von Hallwyl är fascinerande kulturpersonlighet, men var i första hand en samlare av rang. Syftet med samlandet kom med tiden att bli allt överskuggande. Arbetet med katalogen upptog de sista åren all hennes tid. Wilhelminas syfte med katalogarbetet var att ge eftervärlden ett stycke kulturhistoria, en visuell upplevelse av en svunnen tid.
Till alla som ännu inte besök Hallwylska museet på hamngatan i Stockholm kan jag bara rekommendera ett besök snarast. Det är verkligen en upplevelse att kliva in i en en annan epok; i ett hem där tiden stannat framstår det passionerade föremålssamlandet som än mer märkligt och kittlande. Att det dessutom var en kvinna som för eftervärlden fått framstå som en Sveriges törsta samlare genom tiderna är för mig ett tecken i tiden – och ett gott föredöme för alla de tejejer som samlar i vår egen samtid. Vi killar har inte monopol på samlandet.
Nu fortsätter Nordiska museet sin satsning för att belysa samlandet. Tidigare har man haft utställningen Storsamlaren (recenserad i denna blogg). Nu har alltså turen kommit till Megsamlarna, d.v.s. museer och andra institutioner som samlar.
Ibland kan jag känna att professionella samlare blir åtsidosatta. Den självklara kopplingen mellan den enskilda frimärksamlaren och det filatelistiska museet görs inte alltid. Säkert rör det sig om den gamla och trista jantelagen. Det professionella museifolket vill inte förknippas med amatören.
Utställningen Megasamlaren pågår till den 24/2-08. Själv ska jag åka och se den; jag rekommenderar detsamma. Utställningen Storsamlaren pågår parallellt. Så passa på att se båda.
PS. Bilden speglar Nordiska museets grundare Arthur Hazelius tredelade roll som forskare, folkbildare och samlare. Något alla samlare borde eftersträva.
Sommaren har varit lång. Nåja, så lång var den egentligen inte, men mycket har hänt på det privata planet; därav den långa frånvaron. Inget allvarligt, bara nytt jobb, som kräver sitt. Men, nu är jag tillbaka mned mina förströdda tankar om samlandet.
Under sommaren besökte jag bl.a. den trevliga utställningen Storsamlaren på Nordiska museet. Det var en närmast euforisk känsla som genomfor min kropp, då jag lyrisk gick från monter till monter och njöt av dessa samlares nit. Det var en trevlig variation, med allt från Pez-figurer till äggkoppar. Allt fanns verkligen representerat utom möjligen naturalier. Detta är i och för sig inte konstigt med tanke på att Nordiska museet i huvudsak är ett kulturhistoriskt museum.
Mitt råd är: besök utställningen medan den finns där! Det är både du och samlarna värda!
Till sist ett litet citat från en av de utsällda samlarna:
”Jag har en medfödd samlargen. Började med tändsticksaskar. I vuxen ålder gick jag övertill att samla föremål med anknytning till öl.”
Jo, så är det för mig också. Inte att jag började med tändstickor för att övergå till ölrelaterat, men att den berömda Samlargenen ständigt gör sig påmind…
Niagara Falls Museum är ett trevligt museum, som valt att inte ställa ut sina samlingar på traditionellt vis. Museet har tvärtemot majoriteten av museer aktivt valt att gå ifrån den moderna utställningstekniken för att istället anamma 15- och 1600-talens kuriosakabinett. Föremålen är tätt ställda, ordningen kan till en början tyckas kaotisk, rent av opedagogisk. Den enda egentliga åtskillnaden som göra mellan föremål är den mellan naturhistoriska föremål och konstföremål av mänsklig hand.
Museet är Kanadas äldsta museum, grundat 1827. Museet drivs idag i privat ägo med en stiftelse som juridisk person. Jag såg för ett antal år sedan ett TV-program där jag formligen fångades av nämnda museums föreståndare och hans museivision. Vidare hörde jag talas om den bisarra återlämningshistoria rörande en egyptisk mumie, som riktade mitt intresse på museet. Denna ”försvunna” mumie – Ramses I – har tillhört Niagara Falls Museum och röjer i sig mycket av museets historia och syn på föremålen.
Museet ser utställningstekniken som dess stora förtjänst; man menar att dagens museibesökare vill bli chockade, vill få hela världen samlad på en plats. Stort och smått (med betoning på det kuriösa och exotiska) samsas i ett slags ordnat kaos. Museet har alltså gått tillbaka till den ursprungliga museitanken, där kuriosakabinetten skulle skildra världen som ett mikrokosmos.
En nutida besökare blir säkert förvånad över museets okonventionella upplägg, men en besökare från 1600-talet skulle sannolikt känna sig hemmastad. Frånsett den otraditionella uppställningen av föremål, hur beskrivs och presenteras föremålen? Till att börja med ger museets namn ingen vink om dess innehåll. Att man valt att behålla namnet Niagara Falls Museum kan bero på svårigheten att fånga museets omfång i mer traditionella namn, som ”arkeologiskt museum” eller ”naturhistoriskt museum”. Snarare rör det sig här om ett museum av kuriositeter.
Detta återspeglar sig också i det sätt varpå föremålen är uppställda. Man bli överröst (rent av chockad) över den enorma mängd föremål som fyller salarna. Fokus ligger på det exotiska, det abnorma. Tankarna går till de anatomiska samlingar som var vanligt förekommande under 15-1700-talen, där syftet var att fånga världen genom att visa på dess ytterligheter. Detta återspeglar sig också i museets namn på utställningar där namn som ” freaks of nature”, ”mummies of ancient Egypt” och ”hall of dinosaurs” återfinns.
För dem av er som inte har möjlighet att besöka Kanada, finns möjligheten att få en glimt av utbudet på museets webbplats. Stig in, och låt dig förundras!
Osis:
Så hade jag otur i min jakt på litteratur. Jag hade hoppats på att få del av ett stycke kulturhistoria. Ett mindre häfte med titeln Vägledning vid beseendet af museum för naturvetenskap, slöjd och konst författad av en professor i farmaci vid namn Nils Hamberg, gick under klubban innan jag hann säga ”försommar”.
Nåja, häftet återkommer kanske hos något antikvariat. Såna häften brukar inte betinga höga priser, men jag tycker det är lite kul att att ha tidiga ”museiguider”; inte minst därför att de är intressanta för kufar som mig, som djupdyker i samlarens själ. Om någon därute av en händelse har ett ex. av häftet i fråga till salu, hör av dig! Jag utökar gärna mitt bibliotek på bekostnad av min plånbok!
Stickspår:
Nämnda Hamberg grundade för övrigt ett museum i Stockholm vid 1800-talets slut. Museet fanns mellan åren 1853-1863, därefter skingrades hans samlingar. Sekelskiftet 1800-1900 är för övrigt startkott för många av våra (Sveriges) museer.
Trenden att grunda museer är i och för sig internationell. Nationalismen är i ropet, och med den kommer nationell självkänsla till uttryck i bl.a. museernas utställningar. Samhällsförvandlingen är enorm. Från att ha varit ett agrart samhälle, förändrades Sverige mot att bli ett industriland. Gamla seder, bruk och föremål förvsvann; något som uppmärksammades av personer som t.ex. Hamberg. Arthur Hazelius grundade Skansen och Skandinavisk-etnografiska samlingen i Stockholm i syfte att lyfta upp folkets kulturarv.
Kunskap och samlande går hand i hand. Därmed är cirkeln sluten. Häftet jag önskade köpa är ett reultat av den kunskapskumulation, som följer i samlarnas spår…
Under Museihistoria, Museum, Samlare
Jag funderar då och då på varför jag själv börjar samla på något. Ibland är det rena tillfälligheter, som gör mig till samlare av något. Jag minns att jag fick ett startpaket för frimärkssamlare när jag var runt 10 år gammal. Detta gav bränsle till min samlande själ. Sedan dess har – bland mycket annat – tusentals frimärken, helsaker och förstadagsbrev hamnat i min filatelistiska samling.
En del av oss har nog ett inneboende behov att att organisera, ordna tillvaron. Det är denna strävan efter ordning som gör många till samlare. Man vill helt enkelt ha kontroll, oavsett om det rör sig om en aldrig så liten del av världen. Ordning och kunskap går ofta hand i hand, även om ordningen ibland också kan vara kaotisk (som hos mig).
En kommentar från en anonym samlare: ”Samlandet är ju lite av galenskap … jag har en hunger efter att veta mera, få kunskap.”
Jo, så är det nog. Kunskap och samlande går hand i hand. Utan kunskap blir samlandet bara staplande på hög; en hög utan innehåll och mervärde…
Så, vad sker i huvudet på en sakletare/samlare? Tja, en del svar hittar ni kanske i denna artikel, som skildrar utställningen Samlarens själ, som gick för några år sedan på Länsmuseet Gävleborg.
Under Museum, Samlande, Samlare, Utställning
COLLECTIO 
